Säg mu till livet

Första advent!

2009-11-29T15:07:00.002+01:00

Här är den härliga kväll, första advent
Nu får man pimpa, baka och göra det känt
Att i år ska man handla upp alla sina pengar
För att under julen rusha runt i svängar
Och ge bort saker som nån kanske vill ha
”gillar hon den här färgen? Äh det blir nog bra”
För vem vill vara den som inte ger nåt bort?
Gud förbjude, då kanske snapsen hålls kort!
Alla vet ju att spriten behövs för att bära
En helg med alla sina nära och kära.

Mehe.

2009-11-19T23:55:00.003+01:00

Inlägg 301 tydligen. Det kommer bli skitbra, som följer:

Idag, när jag läste min systers blogg att hon var uppe med tuppen, så läste jag "uppe med muppen". Jag skrattar fortfarande när jag tänker på det. Som nu. Haha. Jag är så dålig.

Ett ljus för våra kära

2009-10-31T21:24:00.000+01:00

2009-10-14T00:41:00.001+02:00

Mac and cheese.

2009-10-12T13:30:00.003+02:00

Ska vi köra Mac-n-cheese teh Ramsey Gordon style?

Open packet. Discuss what a "cup" is and send your boyfriend to google it.

Boil.

Drain.

Butter and milk to make it smooth.

Powder.

Stir it. Stir it good.

Serve.

Take a totally unnecessary picture of mac and cheese.

Lean back in the sofa. Eat.

Finish.

Discuss how something that smells so much of cheese, can taste so little (and of cheese).

Grattis!

2009-10-11T15:57:00.002+02:00

Grattis min kära Nikon-kamera, till 20 000 tagna bilder!!! <3

2009-10-03T17:10:00.001+02:00

2009-08-24T02:28:00.001+02:00

Ta det lugnt, FRA har också semester!

2009-07-17T01:34:00.001+02:00

KAW!

2009-07-01T11:46:00.004+02:00

Jag hittade den här fantastiska filmen för 30 kronor på en lokal liten skivaffär här i stan, och skrattade så jag nästan dog (läs: småfnissade i en timme) för att titeln är så fantastiskt bra. Jag var ju tvungen att köpa den, vilket jag gjorde. Jag menar, en film med titeln "KAW" med en tagline som lyder "Things may appear closer and more terrifying than they appear" kan ju inte gå förbi oköpt. Jag och Marcus tittade på den tillsammans och konstaterade att ungefär 50% av alla i filmen faktiskt förtjänade att dö på grund av deras otroliga dumhet och uppgivenhet. Man kastar sig inte på marken när det kommer två fåglar, och det tar inte tre minuter för dom att ta död på dig. Om man inte råkar vara en udda småstadsamerikan som vägrar tro vad den lokale alkoholisten säger om att dom är farliga, ens när dom anfaller, för att sedan för att försvara sig kastade sig i fosterställning på marken. Måste vara något i vattnet. Spoiler kanske, jag kanske kan distrahera genom att berätta vad som händer i slutet på Knowing istället? Jo, det är såhä... Nähe, ni blir aldrig nöjda!

Nåväl. Just nu känner jag mig lite som deltagarna i filmen, dock utan en dödslängtan. Jag vaknade inatt, någon gång sådär på morgonkvisten runt fem, av att jag hörde ett ljud ute på fönsterblecket. Det var något som klev runt. En skata tänkte jag. Jag hade fönstret öppet med ungefär 30 cm för att faktiskt få in LITE luft i rummet som höll en jämn temperatur på 28 grader trots försök att få in lite 19-gradig luft. Jag hade först inga planer på att kliva upp för skatan får väl kliva runt där bäst den vill, dom brukar ju tröttna rätt fort. KAW sa den på det där irriterande skrikiga viset, så jag reste på mig lite och tittade ut genom fönstret. Skatan tittade tillbaka på mig. Sen körde den in näbben i nätet och försökte SLITA ETT HÅL I DET!

Jag är noll procent intresserad av att ha en jävla skata som ätit sin väg genom myggnätet inne på mitt rum kan jag säga. Den hade försökt mörda mig, jag lovar. Så jag kastade mig upp och slog på fönstret och så gav den sig av och satte sig en bit bort med sina vänner. Olycksbådande kaw'ande. Jag somnade om efter hundra år och för en stund sen gick jag upp, öppnade mitt fönster och dörren ut i korridoren. Fem minuter senare hörde jag ett härj i köket, och jag har inte märkt att någon har gått förbi, så det borde innebära.. Tog ett steg ut i korridoren och hörde hur bråkmakarna kastade sig ut genom fönstret.

Så nu är det öppet-fönsterförbud i köket och jag kommer så inte kunna sova med fönstret mer öppet än litegrann heller. Skitfåglar.

Mehe.. he..

2009-07-01T01:48:00.001+02:00

Bästa trädgårdsdekorationen i form av buskar, ever. Ever. Det är lite svårt att se men jag tror att ni förstår andemeningen.

Kakeldekoration ftw

2009-06-30T01:03:00.001+02:00

Leetel duckies!

Västgötalunch, bilaga 1

2009-06-23T00:56:00.002+02:00

Uppdatering angående Dennis Nedry, aka Opålitlige Agenten. Idag när jag i hettan kämpade mig till stan, så passerade jag den allmänna säljaren av godis med ockerpriser, Pressbyrån. Vid Pressbyrån var ett par standardparkbänkar utplacerade. Och vem såg jag inte, muntert hängandes vid en av bänkarna, om inte vår käre vän Nedry. Gissa om han hängde med en alkis? Nej, gissa. Kom igen. Korrrrekt. Min vilja att anställa honom som min agent för min framtida rockstjärnekarriär bara sköt i höjden. Insta.

Västgötalunch

2009-06-21T03:59:00.003+02:00

Jag är nere i Schövvdöö för tillfället. Har varit här ett par dagar nu. Vi anlände sent på onsdag kväll med den lilla packningen som utgjorde Marcus del av lägenheten, gick och la oss relativt tidigt efter en extremt jobbig dag av.. lite bärande, och klev sedan runt brunchtid upp för att inmundiga en fin lunch på äkta väschöttamanér innehållandes felaktig (jag menar, fläskkött, i kebab?) kebab på ett ställe vars namn ingjuter en känsla av att allting borde vara finfint.

Vi äntrade byggnaden som vi borde, det vill säga med mig ivrigt klämmandes på stackars Marcus bakdel, under hans mer socialt kompetenta lågmälda klagande, beställde vår mat och begav oss mot ett passande bord. Efter att ha sett oss omkring i lokalen kunde vi konstatera att fyra häftiga killar satt i ena delen, en komplett svensk standardfamilj i den andra delen, och mitt däremellan satt en stor karl, med tillhörande hårdrockare. Karln var inte endast i sin kroppshydda stor, allting var stort. Huvudet, benstrukturen, mustaschen, dialäktÄn, de överdimensionerade glasögonen från tidigt 80-tal, den grågröna tröja som täckte hans svulstiga mage, mobiltelefonen som han ivrigt använde under hela vår lunchvistelse och rösten som höll ett tempo ikapp med resten.

Hårdrockaren han hade med sig var mindre, i alla aspekter. Jag kunde med förskräckelse konstatera att han hade gjort valet att pryda sin egen kropp med en illa tillklippt tanktopp med ett tryck av något dåligt rockband som visade upp nästan hela armhålan, och matchat detta med ett på ett oduschat vis oredigt skägg. Vi hann snabbt konstatera att de inte kände varandra, och att de antagligen endast umgicks av "connections/buisness reasons", så att säga. Den stora mannen ringde upp en vän till sig, inledde högljutt ett samtal medan hårdrockaren sippade lite på sin öl.

"Öh, du! Jag sitter häer med en kille som spElar i ett band förstå du, ja vad hette ni?"
"Swidish Erotikka"
"Swidish Erotikka hetter dom! Har du hört om dom? Du kanske vill ha Än autograaf av dom? Ja, precis. Nä.. eh, Va' hetteru?"
"Mikael"
"Han heter Mikael! .. De' vet jag intä, vad spelar'i?"
"Vi spelar mest klassisk rock"
"Dom spelar mäst klassisk rock säger han, ja.. *pratar med hårdrockaren* Ja han lyssnar mÄst på dödsmetall du vet, men han vill ha en autograf ändå. Ja, hur stora äer ni, ündrar han?"
"Oj, det vet jag inte..
"Det vet han inte säger han!"
"Vi är ganska stora i USA och Japan."
"Ja dom är stora i USA och Japan säger han"

Och så fortsatte samtalet. Har ni sett Jurassic Park och minns Dennis Nedry? Den tvivelaktiga programmeraren som försöker stjäla och ta med sig livskraftiga dinosaurieembryon av ön och råkar sedan dö en kladdig död i sin egenhändigt stulna bil?
Ungefär så kompetent och kunnig kändes han i sitt försök att agera agent. Man kunde se på honom att han verkligen trodde stenhårt på sig själv. Hårdrockaren svarade lite tveksamt på Nedry's frågor, kanske mest för att han själv inte hade en aning om vad bandet hade gjort innan hans påstigande, och för att han inte hade en aning om vad dom gjorde överhuvudtaget. Han var tvungen att erkänna, efter förfrågningar, att han inte ens hade någon av sina egna skivor hemma.
Spektaklet fortgick medan vi satt där, jag distraherad av en TV i bakgrunden som visade människor som filmat sina medmänniskor när de gjort sig illa, skrattat en massa och sen skickat det till nationell amerikansk TV för ytterligare lite förnedring, medan Marcus försökte förstå vad det egentligen var som de två speciella männen egentligen skulle komma fram till.

Tyvärr slog klockan panikleta-kläder-till-midsommarfesten och vi var tvungna att dra oss vidare, men en stilla undran huruvida dom faktiskt fick ihop det kommer alltid finnas kvar. Marcus sa i bilen en stund senare, med ett poetiskt eftertryck, att Nedry och hårdrockaren tillsammans skulle få en vacker avkomma. Jag kunde inte annat än tyst hålla med, med en norrländsk nickning.

2009-06-14T02:50:00.000+02:00

Gives!

2009-06-14T02:45:00.002+02:00

Okej, jag hittade inte min Ipod på mitt rum, under en låda i en hylla. Verkligen inte. Jag förväntar mig fortfarande att den som snott den ska lämna tillbaka den. Gärna senaste generationen, i rosa, grönt eller lila......

Do it!

2009-06-07T02:37:00.003+02:00

Utan framgång röjde jag igenom rummet som en kaskad av stökighet. Marcus roade sig med att inte överhuvudtaget bry sig om vad jag gjorde, utan spenderade sin tillvaro i tystnad under ett täcke prytt med dödskallar i vitt, fint kontrasterande mot den svarta bakgrunden. Lådor gicks igenom och väskor blev hämningslöst vända ut och in, inte helt olikt ett förmodat läkarbesök hos en tysk vid namn Heinrich. Ingen framgång. Ipoden och hörlurarna är spårlöst försvunna. Och med spårlöst försvunna menar jag verkligen inte att jag la dom någonstans när jag städade för två veckor sen, och det var verkligen inte mitt talangfulla sorterande som har eliminerat dem från verkligheten. Jag blev tvungen att ge mig på ett par gamla hörlurar, undangömda i en läskig grå sammetspåse lokaliserad i min verktygslåda.
Jag hade inget minne av varför jag hade lagt undan de lurarna för de såg fräscha och fina ut.
Tills jag tog i dom. Jag öppnade handen och lyfte den, sladden till ena luren satt fast i mitt finger och dinglade lite slakt.
"Ew", lyckades formulera sig i tanken och lurarna fick nöja sig med att vila på skrivbordet medan jag funderade över vad jag skulle göra med dom.

Igår natt skulle jag isolera mig själv från de trailertittande nördarna jag umgicks med för att försöka skriva tenta, och var tvungen att ha ett par hörlurar. Kom nu inte och påstå att jag minsann kunnat låsa in mig på rummet och gjort det i ensamhet istället för att envisas med lurar, men det argumentet går inte hem. Ingenting är så motiverande till pluggande som när man verkligen inte kan hänga med i ett samtal. Nåväl. Jag var tvungen att ta till de kladdiga lurarna, och när jag såg att det var kladdiga vita bitar överallt så jag var tvungen att konfrontera Marcus om det. Det måste ju uppenbarligen vara hans fel att mina hörlurar som varit undanlagda i ett år, det vill säga åtta månader längre än jag varit med Marcus, är kladdiga.
"Jag har ju sagt åt dig att du inte får kladda ner mina grejer!"
"Ey, det har du -aldrig- sagt!"
"Psch."

När jag satt och försökte torka bort kladdet med MAX-servetter så insåg jag vad det var, förutom att det var Marcus fel förstås. Det var en liten vit gummisnodd jag hade runt sladden som var orsaken. Den höll nämligen på att disintigreras och detta i form av att kladda av sig så mycket av sig själv på resten av sladdarna. Mycket moget. Resterna av gummisnodden åkte i soporna och lurarna fick göra sitt jobb, medan nördarna satt och fascinerades av trailers till nya spel och.. vad nu det heter. Allt det där ni vet.

Och med det här vill jag förstås ha sagt:
Den av er som har snott min Ipod och mina lurar får genast ta och lämna tillbaka dom! Det är okej att lämna dom anonymt i min brevlåda, jag kan ha överseende med feghet. Men jag förväntar mig att mina lilla svarta återbördas! Raus!

Vår!

2009-04-17T21:25:00.002+02:00

Det är vår! Och min mobilkamera äger verkligen ibland.

Förra helgen.

2009-04-09T19:21:00.003+02:00

Fantastiskt vårväder, hälsa på storasyster en snabbis, Varnhem, fornlämningar, vänner, fest, gamla grejer, håriga kossor, en söt pojke och Skövde by night. Kan inte klaga. Alls.

(bilder kommer snart)

Blepp

2009-04-09T19:19:00.001+02:00

Damn, jag har nästan slutat blogga. Vad sorgligt. För mig kanske. Jag borde underhålla bloggen mer, när jag läser det så ser jag ju att mina nära faktiskt kommenterar. Det är ju roligt. Dock så har jag gjort absolut INGENTING roligt som jag vill berätta för alla om. Lägger väl upp ett par bilder istället, intressantare än vad jag har att säga iaf :D

..eller bara kompetenta slampor

2009-02-03T23:20:00.001+01:00

Tips från coachen mina damer och herrar. Om ni råkar vara ute på något trevligt ställe, och råkar träffa på en trevlig dam/herre som vill uppoffra sig tillräckligt mycket för att ta med er hem för en het omgång rumlande, trots att ni precis har träffats, följ då inte upp frågan "Ska du inte hämta ut jackan?" med svaret "Nej, jag går tillbaka hit och hämtar den sen".

För det här kan hända vemsomhelst.....

Indeed!

2009-01-27T16:38:00.001+01:00

Jag är så jävla bra! Det var allt.

2009-01-25T00:44:00.001+01:00

Gott nytt år!

2009-01-01T09:21:00.001+01:00

Jag.. eh.. jag.. konstigt. Gott nytt år.

Lols

2008-12-23T00:06:00.001+01:00

Kappahl hade detta i sitt skyltfönster. Jag började skratta så mycket att jag var tvungen att fly in bland hyllorna och dö lite innan jag kunde återvända ut bland folk. Någon annan som tänker på vad jag ser?

Bästa gifen någonsin!

2008-12-23T00:05:00.002+01:00

Bästa. Gifen. NÅGONSIN.

Ett tips

2008-12-20T02:51:00.001+01:00

Dagens tips från förkylningscoachen. Om ni på grund av förkylning och snuva har nedsatt förmåga att känna igen smak och lukt, gör inte valet att dricka mineralvatten med jordgubb/limesmak. Det smakar spya. Ni vet, resterna av spyan ni råkade lägga bakom huset för en 20 minuter sen som också råkade fastna lite i näsan. Så smakar det. Se, nu har jag gjort er en tjänst.

En ödesdiger morgon...

2008-12-20T02:07:00.007+01:00

Idag blev jag vitte till mitt eget minne av en traumatiskt händelse i mitt unga liv. Jag var blott... nitton eller tjugo och till denna dag, på ålderns höst, har jag fortfarande inte glömt det. Jag tror inte att jag någonsin kommer kunna stryka denna styggelse från mitt sköra sinne. Denna dömda morgon, förändrades jag som människa. Det krävs mycket rening från skam och mycket, mycket självrannsakan för mig att berätta detta för er.

Det hade varit en hård natt. Och kväll. Så hård, att jag överhuvudtaget inte minns vad som skedde efter klockan 21.00. Så hård, att jag glömde bort att jag var rödhårig. Och så hård, att jag var oändligt tacksam över att jag strax därefter blev blond och därmed inte igenkänd av personalen på kåren i Visby.
Vad som skedde denna ödesdigra morgon var att jag vaknade upp i min enkla säng i min enkla boning. Min enkla boning bestod av 29 kvadrat av vidunderlig fantastiskhet och självklart en fabulös mängd liggbarhet, kroppen är inte allt grabbar, kroppen är inte allt. Nåväl, tillbaka till historien. Jag vaknade och för en stund visste jag inte vart jag var. Det var helt tyst i rummet och jag trodde att jag rest tillbaka till 70-talet och gnuggat fulingar med självaste Austin Powers, så porrig var tystnaden. Exakt i det ögonblick som hjärnan faktiskt insåg att jag var vaken fick jag förstås i självförsvar ta tillbaka detta då jag var bakfull utom denna jords kapacitet. Eftersom jag på den gamla goda unga pigga tiden absolut inte kunde sova när jag var utomjordiskt bakfull så låg jag helt stilla och vaket och väntade på det riktiga straffet - lunchtidsbakfyllan.

När jag legat där en stund så lyckades jag på mycket, mycket potent och långsamt vis ta mig ur sängen för att söka sympati från mina medmänniskor som, kanske eller kanske inte hade träffat på mig den rödhåriga kvällen, möjligen uppehöll sig vid datorn. Det var ju minsann en.. lördag- eller söndagförmiddag och medmänniskor hade i likhet med idag en suspekt förmåga att vara misstänkt morgonpigga. Jag placerade min läckert välformade bakdel på trästolen som i brist på Ikea fick agera.. trästol, och slog på datorskärmen. Skärmen lyste upp i vanlig ordning och visade i vanlig ordning på diverse MSN-konversationer jag haft tidigare under kvällen plus möjligtvis en och en annan person som skrivit till mig på natten. Natten jag inte visste vad som skedde.

Vad jag skådade näst kommer för alltid vara etsat i mitt minne. Alla mina nerver bytte signalriktning och orsakade kortslutning i min redan ansatta hjärna. Mina organ agerade medeltid och flöt omkring i min kroppshydda som en flock glada sälar. Nykterheten tog på sig en metallhandske från korsbetningen och dängde till mig över min högra kind och lämnade ett smärtsamt men mycket visuellt tillfredställande mönster. Min hand famlade efter mobiltelefonen för att göra alla de där extremt pinsamma och prekära samtalen till ex och ragg som jag själv aldrig gjort, i hopp om att förnedringen i enlighet med naturlagar skulle gå ihop med min upptäckt och plusminusnolla.

I min ninjaliknande sinnesnärvaro lyckades jag knappa upp ett MSN-fönster till en person jag vet var närvarande iallafall innan 21.00 kvällen innan, och med darrande händer skrev jag en fråga.
Frågan löd som följer..
"Ida.. varför i HELVETE har jag Vengaboys - We're going to Ibiza.mp3 på mitt skrivbord?"

Ack.. skammen. För alla att se. Berättelsen som leder till katarsis. Jag skall återigen bli fri. Fri!

2008-12-13T22:18:00.001+01:00

Alla planer är inte bra planer

2008-12-01T19:17:00.002+01:00

P: jag vet vad du ska få, en hångeldocka ;)
ullis: jag fyller ju faktiskt år
ullis: haha
ullis: ew
ullis: nej tack
ullis: eller ja
P: du blev lite sugen
ullis: det beror på om han är lång, snygg och trevlig
ullis: och levande
ullis: och människa.
P: Nej den kommer vara kort, ful, heta steve och vara utkluppen ur kartong med en utskuren kiwi i en kondom som läppar :P
ullis: hahaha
P: Funderar på att ta en tjock larv som tunga, den kommer i alla fall röra på sig ;)
ullis: äckkkk
P: säg inte så om steve han har faktiskt känslor
ullis: haha
P: jag vill bara förtydliga att set uttalas steve och inte stiiv
P: Men det verkar ju som om det ska komma en hel del kvinnor om man ska tro facebook ;)
ullis: haha jadå =)
P: Se till att det är singlar, kan du inte ha en fest där det bara får komma singlar eller folk som kan tänka sig att hångla med singlar? :P
ullis: haha
ullis: det vore rätt roligt
ullis: jag skulle behöva en sån också
ullis: men jag har vänner som inte är singlar som ska komma så det vore dumt nu i helgen iaf :D
P: Ja, men det får bli ett senare projekt ;)
P: Vi kan klä ut oss till "Le sexy bitches twins"
P: Och gå runt och sno åt oss folk :D
ullis: haha ja, men verkligen
P: Vi får börja planera våra utstyrslar i tid
P: Vi ska vara sex gjort till personer och alla kommer vilja ha oss, men det får dom arbeta för :P
P: De ska slåss till siste man och de som blir kvar duger kanske åt oss :P
P: Fast kanske bara blir vi som har kul då
ullis: hahaha
ullis: så jävla bra idé!
P: Ja, jag blir fan stolt själv :D
ullis: :D
P: Funderar på vad jag ska dricka på lördag
P: Bra sugen på att supa mig full på trefemmor bara för att visa att det går :P

Recap

2008-11-05T02:08:00.002+01:00

Jag är så hysteriskt tråkig just nu, iaf i textversionen. Jag har roat mig med IRL-saker och skolarbetat och åkt bort och umgåtts med I och haft roligt, ungefär.

Hemmastan: Vadat runt i mitt ostädade rum i kaos, haft endel givande diskussioner och andra ting som har underhållit mig, blivit del av ett posse nördar som förolämpar varandra, hört konstiga saker som orsakat tankeverksamhet och lite skutt i töntighetstrakten, varit arg en gång, bytt till riktiga örhängen i form av en glittrande sten och två ringar (wooot!), hittat lite ny musik från 2002 att lyssna på, festat mycket och lite, tittat på serier, skolarbetat, redovisat saker och sen blivit erbjuden att göra om det inför betydelsefull publik (......), börjat fundera på att faktiskt genomföra nästa tatuering, pimpat rummet litegrann, och fler saker av dalande intresse..

Schövdöö:
Stått på en krog och luktat på människor tillsammans med I, bjudit på gamla vykort på Tradera, skaffat en ny tevekändiskärlek, blivit pekad på av ett gäng döttsinavlade naturbruksgymnasieidioter för att jag hade mina gotlandsmjukisar på mig och stirrat tillbaka för att markera mitt ogillande, blivit klämd på rumpan två gånger på samma kväll av två personer jag inte kände varav en tjej, sovit en massa och sen inte alls, sparkat på lådor med syrsor för att dom var så -GRYMT- irriterande, faktiskt sovit på några tåg, flytt stan för att låta bli att tänka vilket inte alls hjälpte, sett ett allergianfall, kommit på vilken parfym det är som gör mig helt galen i huvudet, skrattat, ätit kinamat, konstaterat att McD konspirerar mot oss som vill ha waffle fries, sett en god manlig vän iförd rosa kjol och illrosa tights, och ungefär där tog mitt minne slut.

wacom

2008-11-05T02:07:00.001+01:00

Mitt fantastiska verk gjort helt på wacomboard, jag lovar. På riktigt! Jag vill så så så så ha en egen!

2008-11-05T02:06:00.001+01:00

Rah

2008-10-27T13:49:00.003+01:00

Traderaauktionen angående en osåld etsning över Fryksås, Statens reproduktionsverk 1957 Borr-Järk 57, SNÄLLA lägg ut den igen. Tradera vill inte hjälpa mig.

Jag kan ju iaf hoppas på att google är min vän.

2008-10-23T16:19:00.002+02:00

jes

2008-09-30T23:58:00.002+02:00

Hej alla barn nu är det designprogram
titta här vad designer ullis tar fram
en liten instruktion och nu ska ni höra
vad man med en instruktion kan göra
skrynkla ihop den och hippelihopp
så blir betyget ett F med flopp!

Helt med i nya tiden

2008-09-23T21:23:00.001+02:00

Frisbeeblogg

2008-09-21T15:35:00.002+02:00

Att försöka vara lite anonym med den här bloggen är egentligen rätt onödigt, på ett vis. Jag nojar och censurerar friskt samtidigt som jag lägger ut bilder från min närmiljö och länkar hit från andra håll där jag inte är anonym. Iochförsig har jag aldrig fått en träff från dom andra ställena, men ändå. Det är ju inte direkt svårt att avgöra vem jag är om man vet något som helst om mig eller har träffat mig tidigare. Om inte annat sen nollningen i skolan, eftersom de flesta vet varför jag numer har ett jack i pannan, med tillhörande bula. Jag börjar bli tveksam huruvida bulan någonsin kommer försvinna, och jag ser mig själv för resten av livet vara tvungen att förklara för folk att "nej, nej det är inget streck i pannan, det är ljuset som faller så det ser ut så.."

Om jag hade haft försäkring innan olyckan (nu har jag det dock) hade jag kanske fått pengar för vanprydande ärr, om jag orkat slåss för det. Oh well, isbrytare.

Åter till bloggen. Jag har i ren tristess återigen funderat på att lägga ner den men jag vet med mig att jag bara kommer starta upp en ny efter en stund när jag har något att härja om. Om inte annat för att jag vill ha nånstans att lägga upp en bild eller två sådär, och pixbox'en kräver ju ett större antal bilder i grupp för att det ska va något. En bilddagbok funkar inte heller eftersom jag inte tar bilder varje dag. Det skulle bara sluta med tomma datum, och nån random bild på ett träd här och där med en kommentar "oh, pletty" eller liknande.

Hm ja, vad gör man.

Eep!

2008-09-18T18:10:00.000+02:00

DesignIdol

2008-09-12T14:59:00.003+02:00

I enlighet med andra designutbildningar har vår bestämt att klämma in en döttsvecka i början av tvåan, för att skrämma de oregerliga tvåorna till lydnad och disciplin. Denna döttsvecka följdes upp av en jury som skulle bedöma vårt arbete och förkasta vårt självförtroende till sopkorgen. Visserlingen den miljövänliga återvinningsbara sorten av sopkorg, men fortfarande ack så oönskad. Eftersom denna mystiska jury innehöll tre personer ingen av oss träffat förut så hade vi såklart teorier om att det var Idol-juryn som skulle sitta där och blänga på en, rota runt lite i papper och försöka avgöra huruvida vi kunde rita eller inte.

Eftersom jag höll en stadig nivå av feber, störande hosta, nästäppa och följande okoncentration hela veckan blev ju resultatet därefter. Därmed inte sagt att jag skulle ha gjort det bättre om jag mådde bra, men det är ju en -helt- annan sak.

I onsdags var det dags att krypa till korset, äntra konferensrummet i slutet av korridoren och böja sig över skrivbordet för en utvärdering. Två till synes harmlösa män satt mittemot och en till synes harmlös kvinna satt på min sida av bordet, en liten besvikelse för jag ville känna hur det kändes att sitta ensam på min sida av bordet inför tre allvetande. I hörnet satt en av mina lärare för att lyssna på var juryn sa till mig.

Direkt när jag slog mig ner så "du var den som inte hade lämnat in den femte uppgiften va?", vilket stämde fint och akkurat eftersom jag var så dålig hela helgen att jag inte orkade göra den.
Förvirring följde, och det mesta jag minns är att lampan som jag tillverkade var trevlig men säker, att dom inte tyckte att jag kunde avbilda riktigt så väl som dom ville men att jag hade en ådra och fick träna på det. Dom gillade inte porträttet vi fick i uppgift, för att ovana lyste igenom. Däremot så "stämde proportionerna rätt väl och likheten med modellen var bra också". Visst jag kan inte rita så bra som jag vill, men proportioner och likhet är väl ändå rätt bra..
De till synes harmlösa männen hade tagit en av mina illustrationer till hjärtat och hade den som sin favorit av alla, sammanlagt runt 24st från alla i klassen, så det var ju svinbra. Jag är nöjd.

Innan dom var klara så sänkte en av jurymännen rösten till en låg, mullrande ton och väste fram att jag skulle få en ny uppgift istället för den som jag inte lämnat in, och att den skulle vara -mycket- svårare, och följde upp det med att börja fnissa. Ska bli intressant att se vad jag får att göra.

en bild

2008-09-09T21:05:00.003+02:00

Tagen med nya kameran, T hade lekt med ISO'n så de andra bilderna jag tog blev alldeles för gryniga. Snart är jag frisk nog att kunna ge mig ut och leka lite, jag ser fram emot det.

bleh

2008-09-07T13:22:00.004+02:00

Kreativiteten inom mig är helt död. Den dog. Jag bara sitter här och är tom inombords. Jag har ett parkprojekt vars deadline på måndag klockan 17 bränner i nacken på mig och kraften att göra något åt det eller att egentligen bry mig är på noll. Så fort nollningen var över blev jag nedslagen i sjukdom och har fortfarande inte blivit tillräckligt frisk för att orka ta en relativt hastig (läs: normal takt) promenad utan att få huvudvärk eller hjärtrus. Det har gått elva dagar nu och jag har fortfarande feber till och från.

Något som däremot har varit oerhört kreativt är min hosta. Den fann sin väg in i mina luftrör för en vecka sen och roade sig med att eskalera ända fram tills fredag. Så nu har jag för första gången legat vaken till 04.30 bara på grund av hosta, börjat blöda näsblod för att jag hostade, och nästan kräkts för att jag hostade. Det som inte dödar härdar, brukar det ju heta. Jag har genom livserfarenheter konstaterat att det är en lögn utspridd av käcka människor (förutom i vissa fall där det är sant) och ersatt den med det mer korrekta "Det som inte dödar gör bara jävligt ont". Jag kan rakt av säga att jag gärna hade klarat mig utan den här erfarenheten.

Efter att ha knarkat hostmedicin som jag fick av mamma och funderat över hur bra det egentligen är att spontant börja blöda näsblod under hosta, utan att röra näsan, bestämde jag mig för att det var dags att gå till farbror doktorn och införskaffa en splitt ny pava knark. Så skedde, så nu får jag sova på nätterna iaf. Dock så har jag inte märkt av det "sköna insomnande" folk säger att dom får av morfinet. Jag har varit vaken lite längre än jag brukar utan att känna mig trött eller annorlunda utöver febern.

Ja nä nu tog lusten att skriva slut också. Jag får återkomma käck och munter senare.

2008-08-30T00:16:00.002+02:00

Estetik

2008-08-29T23:16:00.002+02:00

När jag var yngre, runt tolvårsåldern, minns jag att mamma och pappa skulle till Ikea och handla lite möbler. Jag skulle få en byrå och mamma frågade mig vilken byrå jag ville ha. Jag svarade att det inte spelade någon roll, en byrå som det gick in grejer i. Precis nyligen utkastad i tonårskriget och med min egen töntighet i låg- och mellanstadiet brinnandes i minnet var kläder och min sida utåt andra människor en prioritet och att reagera över att mitt rum var klätt i en mellanblå heltäckningsmatta och rosa väggar var ingenting som jag la energi på, jag accepterade bara läget för det spelade ingen roll.

Att ha växt upp i ett varmt hem med en konstnärlig mamma verkade inte ha smittat av sig jättemycket, jag målade lite och spelade lite gitarr men mycket mer än så var det inte. Systern målade mer och finare än mig och spelade bättre gitarr, och det var väl som vanligt. Äldre syskon är ju alltid bättre på allting.
Under åren som följde så slutade jag måla på grund av omständigheter, och snöade in på andra saker istället. Musik, kompisar, pojkvänner och allt annat som bryr ostabila tonåringars hjärnor.
Runt advent varje år tändes bokstavligen min estetiska kärlek i from av ljusslingor, och den mysiga stämning som kom därav. Under resten av året lyste lampor som mamma haft till övers, och en och en annan skrivbordslampa.

Under all tid kände jag ett behov av ta ut kreativitet, men jag visste inte hur. Jag småpysslade lite halvhjärtat med saker men det blev aldrig något mer av det än ofärdiga projekt som fick ligga i år innan jag slutlingen kastade bort dom. Rummet pyntades med lite ljushållare och vissa bilder som jag tyckte om.

Svängen runt hörnet kom när studenten vankades, och jag fick en digitalkamera i handen som studentpresent och jag råkade ta en bild jag tyckte om. Wow, det här var ju skoj, tänkte jag. Tre månader senare vankades den vackra staden Visby, och eftersom jag hade en kamera ville jag dokumentera så mycket jag kunde. Jag fick komplimanger för bilderna och förstod jag verkligen tyckte om att fotografera saker. Jag började också, i min egen lya, värdesätta vilka ting jag omgav mig själv med. Uppskatta vackra omgivningar och ting på ett helt nytt sätt. Med åren har det kommit att bli tillräckligt mycket för att människor ska kliva in i mitt rum, stå och titta ett tag och sen "Det är ju väldigt personligt och mysigt, du har mycket bilder."

Det tog bara ungefär 19 år, men till slut växte jag in i min roll som estetisk fascist. Dagarna då jag inte la någon vikt alls vid vad som placeras i mitt hem är förbi, och jag vill inte återvända.

Kamera

2008-08-29T22:55:00.002+02:00

Egentligen, -egentligen- borde jag hora fram en till blogg och lägga upp bilder på bara. Någon gång nästa vecka kommer en KAMERA som inte bara är en vanlig digitalkamera, utan den har finesser också! Props till M. Om det blir fel på den får han betala tillbaka i natura. Någongång i framtiden. Möjligtvis. Om inte annat så väntar jag betalningen och lägger på ränta, win/win hursomhelst.

Så snart får jag leka lite och utforska för mig nya delar av fotografiernas värld, ska bli rätt trevligt alltså. Min vanliga digitalkamera har tjänat mig mycket väl under de tre åren jag haft den och kommer att fortsätta sin tjänst. Många klappar ska den ha.

Men kul, snart kanske jag blir superkänd för att jag tar så hysteriskt snygga bilder! Vänta ni bara!

inställt skithus

2008-08-19T22:47:00.001+02:00

Jag kom efter övervägningar överens med mig själv om att jag inte tänker skriva en fortsättning på uppföljaren om skithuset. Ni vet ju att cliffhangers är bättre än en kass tredje uppföljare som alltid bara förstör de två första. Tänk Matrix. Tänk Jurassic Park. Tänk Sagan om ri.. vänta, trean är bäst i den serien. Uhm, tänk.. ähh föreställ er bara!

(Directors cut)

Närafrisbeeupplevelse

2008-08-19T20:27:00.005+02:00

Ja, igår var det dags att inleda pre-nollningaktiviteterna. Det minglades och umgicks och pratades och dracks lite alkohol. Med betoning på lite. Efter en stund untsade vi iväg, eller fick skjuts på den portabla stereon så långt vi kunde innan det var dags för grusväg och grusvägskorsningshäng. Där minglade vi och umgicks och pratade och drack lite alkohol. Med betoning på lite. Hänget i gruskorsningen berodde på att vi inte ännu var redo att äntra ekonomernas place för dom spelade inte ens musik därinne. Klockan var väl halvnio-ish.

En grupp frisbee-golfare kom förbi och ropade "Fore!" och vi flyttade på oss för kastbanan låg precis där vi stod, och när de kastade konstaterade jag glatt att "Ja, en sån där vill man inte ha i ansiktet" för att dom kastade fort och hårt, såg helt livsfarligt ut.
När de var klara återvände vi hastigt, som kackerlackor, till stereon som stod i korsningen och untsade och minglade och pratade och drack lite alkohol. Med betoning på lite. En ny grupp golfare kom och jag hann konstatera att iallafall en av dom var lång och snygg när de passerade.

Nåväl, jag och en tjej stod där och untsade och såg att dom andra aktade på sig, och jag tyckte "jahopp, nu ska dom kasta, dags att flytta på sig igen", och precis när jag var på väg ut i gräset (till snedden av vart dom skulle kasta) skulle jag säga något till en fellow LML men avbröts istället av att jag helt plötsligt kände en överväldigande smärta i huvudet och lyfte handen instinktivt för att föra den till den onda platsen.

Jag hann gå 1½ meter innan jag nådde ett stöd, såkallat ett träd, samtidigt som jag höll ena handen mot pannan, upprepade ett intensivt "aj.. aj.. aj.." och stödde mig lite mot trädet. Nästa som hände var att det sprutade blod ur jacket i pannan, blev tittad på av den snygga killen som kastade (han var tydligen läkare), blev ivägföst till ekonombyggnaden, fick betala taxin till sjukhuset själv, fick gå in i ett rum bredvid akuten-entrén när hela akuten-kön glodde på mig, blev rengjord, fotograferad av T, klämd, limmad, tejpad, plåstrad, fnissad åt för att bulan var så hysteriskt stor, ivägskickad på min merry way. Jag hade iaf T med mig, en för tillfället väldigt onykter ung dam som agerade moraliskt stöd och underhållning på promenaden tillbaka från sjukhuset.

Vi satsade på att ta en genväg genom ett skogsparti för att snabbare ta oss till ekonomstället och jag sa "Vi kommer så träffa på ett träsk på vägen", och exakt någon minut senare, när den första vattenvågen rann ner i min sko bestämde jag mig för att "Fuck it", rullade upp overallen och gick i strumporna genom alltihopa, tiotal meter och iallafall tio cm djupt. Rätt mysigt att känna det översvämmade gräset under fossingarna. Helt övertygad om att jag skulle ha iglar på mig efteråt.

Så, barfota med upprullad overall, ett stort plåster i pannan, blod i håret och ansiktet och spritt smink återvände jag som en hjälte efter slaget i Hastings, till ekonomihuset. ALLA hade hört om det, blev hälsad på och frågad hur det var, nollningsdiskussioner och kramar, skrattade lite och kände mig lite ledsen och fortfarande väldigt överraskad. Runt elva hann huvudvärken bli tillräckligt övertagande för att jag skulle ha svårt att koncentrera mig på något annat vettigt så jag drog mig hemåt.

Sammanfattning:
Isbrytare ftw?
Frisbeen -studsade- på my fellow LML innan den träffade mig, jag hade inte velat fått den direkt på mig, fyra cm längre ner och jag hade varit blind vid det här laget.
Jag tänker så hävda att ärret kommer från en svärduppgörelse.
Fyra nollningar, två ärr!
Hmm vad mer... Jag återkommer.
En frisbeegolf-frisbee är tyngre och har vassare kanter än en vanlig, så ni vet. Att få ett jack av en vanlig mjuk plastfrisbee är ungefär lika pinsamt som att få stryk av en tom petflaska.

Största moralen: Jag får alltid äta upp vad jag säger.

Fooooooooore!

2008-08-17T21:22:00.003+02:00

O RLY?

2008-08-17T14:29:00.001+02:00

Fniss.

bewstads

2008-08-17T02:35:00.002+02:00

På tal om bostadsköer.
Jag: Jag tror jag satte upp mig på kö när jag var 18-19.
L: Och du är ju typ... gammal nu så du måste ju ha massor av poäng!

Tack L, tack. Känns fint.

förframtiden

2008-08-17T02:16:00.003+02:00

Jag saknar saker. Jag vet att jag alltid brukar säga att jag saknar platser och händelser och umgängen och grupper och vissa människor och sånt. Det säger jag för att det är sant. Jag har också fått höra att jag lever i det förflutna, även om kommentaren fälldes av någon som jag inte alls umgåtts med särskilt länge, och på grund av att jag berättade roliga historier. Det är ju svårt att berätta roliga historier som handlar om saker som komma skall, liksom.

Men tja, man lever väl i det förflutna antar jag. Det är det förflutna som har format vem jag är idag och vad som kommer i framtiden har jag ju egentligen ingen aning om. Man kan i stora drag förutse saker, typ att solen går upp igen (den har ju gjort det hittills) och att den går ner igen (också hänt vansinnigt många gånger förut). Men annars så är framtiden ett oskrivet blad av naturliga skäl, och skönt är väl kanske det.

Jag tycker att det är helt okej att leva i det förflutna så länge man är villig att släppa in det nuvarande. Vart ska man annars få erfarenheter, berättelser, personlighetsdrag och andra lärdomar ifrån? Jag har kommit långt sen jag var i tonåren. Det kan dom flesta säga, tyvärr inte tillräckligt många.. Att dyka upp på släktträffen, framåt, social och tatuerad gav tydligen ett helt nytt intryck av mig som person jämfört med hur jag varit.. alltid.
Så framåt går det, och det kan ju inte vara annat än positivt. Snart är det dags för att vara toksocial med helt nya främmande människor och annat roligt, så jag försöker ladda lite. Tar ju på krafterna att vara trevlig i en vecka, men ack så mycket enklare när man har lite självförtroende.

Egentligen ville jag inte säga något särskilt, det är det fina med bloggar. Blogggggg!

Jobbe

2008-08-10T13:01:00.003+02:00

Och så blev det, jag hann kliva upp ohedniskt tidigt i två morgnar till. Torsdagsmorgonen på jobbet inleddes med att jag samtalade med en arbetskamrat som jag brukar samtala med, han hade ännu inte slutat nattskiftet och hade lite jobb att göra kvar. Jag övervägde att reta honom för att han var tvungen att arbeta men sen kom jag på att han snart skulle få gå hem och jag skulle vara där i 8 timmar. Trakasseringen angående just det ämnet uteblev och jag blev informerad i ett bittert tonläge att nattskiftet skulle utgöras av två personer följande natt.

"Oooh.. då kanske jag kan hoppa in ikväll, haha (as if)"
"Jafan, du kan ju alltid säga det iaf, det kanske går."
"Lär ju inte göra det, men det skulle äga."

Nattskiftarna gled iväg och hälsade på chefen som precis dykt upp och arbetskamraten noterade att dom bara skulle vara två stycken kvällen som kom.
"Ja det är ju rätt olyckligt.. men vi har ingen att ta in, finns ingen att ringa." tyckte chefen samtidigt som han sneglade lite på mig. Han var nämligen ytterst medveten om att jag försökt hora mig in på nattskiftet åtskilliga gånger, och nu råkade jag vara i närheten.

Jag kastade fram ett "Haha, alltså jag kan ju görat"
Chefen tittade på mig med en lite eftertänksam blick och istället för att svara "Näää.. det går inte" så sa han "Orkar du det då..?"
"Klart jag gör, nätterna är min domän!"
"Jaa.. vi får diskutera det"

En liten stjärna av hopp föddes. Skulle jag slippa döttsuppklivning morgonen efter?
Jag var inte säker förrän jag ramlade in på jobbet ganska exakt åtta timmar efter att jag slutade tidigare under dagen, och övertygelsen att jag skulle göra mig illa hela natten var stor. Natten ägde, jag pratade konstant hela tiden och var piggare än mina arbetskamrater och hade ett sifferminne (det första som tydligen faller bort när jag är trött), so s'all good!

När morgonen kom hade jag spenderat 17 timmar av 24 på jobbet, och efter att jag tagit mig hem i tokspöregnet sov jag gott i allafall sex timmar. Bra skit.

Semesta? Naj, jobbe

2008-08-05T14:49:00.003+02:00

Så, efter att ha proppat käften full med Snickers i miniformat och en burk livsåtergivande Red Bull kontemplerar jag dagen.
Igår rullade jag i min plana mjuka möbel nångång långt inpå natten i vanlig ordning och sömnen infann sig efter det obligatoriska natt-smsandet och Law and Order. Jag hade en matlåda iordninggjord för man vet aldrig med porrfabriken när dom skickar en på betald skyldighet att närvara. Jag drömde någon hysteriskt irriterande dröm som jag inte minns längre. Den höll bara på och på, tills jag blev väckt av något mycket mer handfast och påtagligt. Jag hade varit förutseende och hade ljudet på på telefonen, och jag stirrade på den i några sekunder och lyckades avgöra att det var ett jobbnummer och att klockan var 06.40.

I ett mycket klarare tillstånd än vad jag borde ha varit mottog jag ett muntert "Hej! Du sover väl inte!"
"Nej nej, självklart inte!"
"Fniss. Så, dom behöver en erfaren ihopsättare på , det är väl du det?"
"Ja, det är nog jag det."
"Ledsen att behöva väcka dig, men vi fick en sjukning."
"Lugnt det, jag har tillochmed en matlåda klar!"
"Haha, alltid redo! Fint det!"

Morgonen började ju muntert i telefonen och sen gick det hastigt utför. Jag insåg till min stora fasa att jag inte alls var pigg, blev helt blind av trötthet, gick in i saker, hittade inte på det jag skulle ha, ramlade nästan när jag skulle ha på mig byxorna, hittade inte min vanliga matlåda så jag var tvungen att ta en enorm och sen iväg på cykeln. Efter två tredjedelar av vägen väste jag fram ett "Nnnnej!" när jag insåg att jag glömt legget hemma. Hem igen, öroninflammation av döttsvinden, till jobbet, svettig.

Jobbade under vansinnigt dåligt humör (dock under koncentration så saker flöt), orsakade lite standardiserad blodutgjutelse och sa ingenting förrän strax efter 12. Jag blev på lite bättre humör, försökte hora mig in på nattskiftet, tokförlorade i kortspel som vanligt, blev anklagad för att arbeta för fort, skojade lite med folket och sen åkte jag hem.

Jag förväntar mig en liknande utveckling på morgondagen, då jag fick beskedet att jag ska vara uppe ohedniskt tidigt resten av veckan.
Mmm... Red Bull..

Polen 3

2008-08-02T19:22:00.000+02:00

Polen 2

2008-08-02T19:20:00.002+02:00

Polen 1

2008-08-02T19:18:00.000+02:00

Frisyrskan

2008-07-26T06:33:00.006+02:00

Igår klippte jag mig hos en frisör. För första gången sen ungefär tjaaaa, 2003?

Utan att närmare begrunda vad jag gjorde eller vem jag satte min fot hos stormade jag in hos en frisör som såg ledig ut för tillfället och skrek saker om frisyr och bröllop, och fick ta plats i en stol för tvätt. Den storbystade hårfrisörskan tog ur tofsen i håret, ifrågasatte om jag blekte håret själv och bestämde sig för att tvätta det två gånger. Jag vet inte om det är standard men så smutsigt var det faktiskt inte.

Väl i klippstolen väste jag likt en missbrukare fram att jag vill ha något enkelt, snabbt och tillfredställande. Hon frågade inget mer och började bara arbeta sig igenom rufset vars kvalitet skulle skrämma död på vilken halvutbildad gymnasiefrisör som helst. Eftersom jag inte är den pratsamma typen när folk kastar hår omkring mig så var jag mest tyst och lyssnade på när frisörskan bashade Stockholm och lokaltrafiken, nämnde en bög vid namn George och pratade om sina hetsiga och stressade chefer. Jag vet inte om hon var bitter på riktigt eller om hon bara skulle vara en sjukt skön tjej att hänga med.

Efter den snabba fixen, 25 minuter inklusive tvätt och föning, så var jag klar och fluffad för att hosta upp pengarna till kassan och sen ge mig ut direkt till första spegel utom frisörsalongens blick för att titta på resultatet. Det svallade i vinden när jag gick och jag kände hur mina metalgener skrek i våndor vid tanken på en standardrundborstefönad frisyr. Efter bedömning så hade hon tagit så lite som möjligt och klippt upp det, vilket var enligt mina önskemål.

Nu hovrar håret omkring ungefär två centimeter nedanför axlarna och jag ser sjukt tråkig ut. Jag måste komma på trevliga frisyrer jag kan använda mig av tills det växer ut. Det var tvunget, jag var ju rätt osugen på att komma på bröllop i utlandet med antingen sjukt vansinnesslitet hår eller en av mig avklippt do. Vad gör man inte för familjen.

mmm

2008-07-26T06:03:00.002+02:00

Ja, här sitter man igen nu. Full. Och pigg. Klockan sex på morgonen.
MMm, jag bara känner hur charmen flödar omkring mig och jag skulle kunna underhålla ett helt kompani i åtta timmar bara på ren energi som jag i min enkla lekamen besitter denna tidiga lördagsmorgon.
Solen går upp och börjar belysa mina elfenbenspersienner med sitt muntra sommarljus och får murveln i mig att vilja släpa först kasta något i solens generella riktning för att sen dra in en madrass i badrummet och bara stänga dörren om mig. Sen kommer jag på att jag inte kan sova mer. Kroppen myser till i en självande egenkärhet som skulle få Carola att spy lite i munnen. Den tror att den gör mig en tjänst, men så råkar inte vara fallet.

Jag kan ju kanske istället använda tiden till att sammanfatta ett par små händelser som har skett i mitt liv hittills under sommaren, och eh, visst.

En gång ett vattenfall

2008-07-14T20:51:00.002+02:00

Thai pavillion

2008-07-06T21:44:00.002+02:00

Kung Chulalongkorns paviljong i de djupaste jämtländska skogarna. Passar in fint och naturligt.

2008-07-01T23:58:00.001+02:00

met-ull

2008-06-30T16:09:00.001+02:00

Metaltown ägde! Tack L och bröderna M för en jättetrevlig helg, vi lär ju göra om det!

2008-06-25T00:06:00.000+02:00

måbile

2008-06-24T23:14:00.004+02:00

Idag har jag chockat minst tre mobiltelefonförsäljare. Dom hann bara hälsa innan jag hade tittat på alla telefoner dom hade och konstaterat att den jag ville klämma på inte fanns närvarande, och det lät såhär:

"Hej!"
"Hej"
"Kan jag hjälpa dig?
"Nä" *flin*
"Är det något särskilt du letar efter?"
"Japp"
"Vad kan det vara då?"
"Det säger jag inte!" *skuttar ut från affären*

Efter mig lämnade jag ett spår av försäljare som "men.." och ett uppgivet suckande när de insåg att en försäljning var utesluten. Jag hoppas att dom återhämtar sig..

2008-06-21T16:29:00.001+02:00

skithus 2

2008-06-21T16:25:00.000+02:00

..Det var brunnen i duschen. Min nemesis i hemmet. Det enda som slår brunnen i duschen i kväljningsEM är mjölkprodukter som av en eller en annan anledning legat fuktigt i diskhon i en vecka.

Jag närmade mig tveksamt medan jag kollade att handskarna satt på ordentligt. Jag greppade nervöst soppåsen jag tagit ur sopkorgen tills knogarna vitnade och mitt högra ben försökte fly så jag nästan snubblade i min framfart. Plastpåsen vecklades ut till ett lättåtkomligt inträde ifall något ur brunnen skulle försöka fly och och inta mitt rum som dess nya dwelling istället för de fuktiga kvarter den hittills haft sitt hem.

Jag nådde plastgallret och drog lite i en hårtuss med tanken att det här kanske skulle bli enkelt. Till min stora fasa lossnade hela gallret och en syn uppenbarade sig. Jag har tidigare levt i den ljusa fluffiga tron att schampoo, balsam och hår spolas bort av det så väl passande duschvattnet. Ack så fel jag hade. Scenen som utspelades i mitt vanligtvis väldigt svenska badrum var av makabra proportioner. Om de blöta svarthåriga barnen i japanska skräckfilmer hade varit där hade de väst fram ett "ew" och hasat iväg till närmsta granne för att terrorisera dem istället. Den hårdaste döttsknutten som utfört som blodigaste och mest orättvisa slagsmålen hade kvidit som en liten flicka och skuttat på flinka tår ur rummet. Anticimex hade fått fram ett "eh", avlägsnat sig och sen tagit en lång, lång semester. Jag var helt ensam.

..Forts följer..

2008-06-15T22:15:00.001+02:00

2008-06-15T04:03:00.002+02:00

fussboll

2008-06-14T21:56:00.002+02:00

Regnet föll tungt över den svenska staden. Spanjorerna flög som små tomtar genom luften i hopp om att få en frispark. Svenskarna var trötta.

Förlust!

skithus

2008-06-14T02:09:00.004+02:00

För att slippa saker jag -behövde- göra idag, så klev jag istället in i badrummet med bestämda cowboyliknande steg, satte händerna på höfterna och stirrade på allting därinne. Min blick brände sig in i våtrumsinredningen och jag hörde toaletten darra lite av skräckblandad förtjusning inför vad som väntade.

Med ett tyst tuggande på ett grässtrå träddes de tjocka gummihandskarna på mina välmanikyrerade händer med en obligatorisk snärt och en trasa grävdes fram och informerades om dess nya syfte här på jorden. Jag döpte den med Yes-vattenblandning med handfatet som nyinrättad dopfunt och sedan var det bara att gå ner på knä och göra mitt jävla jobb. Till skillnad från tidigare gånger som jag frivilligt gått ner på knä och gjort mitt jobb (arkeologi, pervs), så utgjordes det den här gången av det ocharmiga uppdraget att skinna det extremt moderiktiga plastgolvet som pryder mitt badrum. Färgen kan mest liknas vid hur spyan skulle se ut om den där tjejen i Exorcisten skulle ha ätit upp ett dagis komplett med barn och alla deras magsjukesmittade attiraljer som de tydligen behöver för att inte döda varandra. Läckert turkost, med små små bitar av bögfanans färger.

Efter vad som kändes som en evighet av knähasande nådde jag toaletten. Ugh, var min första tanke. Attans, var min andra. När jag med långa armar och långa ben för att distansera min lekamen så långt som möjligt från själva porslinsdonet hade diskat och spolat av den med duschslangen så hade en hel uppsats version B utspelat sig i huvudet på mig. Mitt starka ogillande inför toalettborstar kväses endast av miljönissen i mig som förbjuder mina fantasier av engångsanvändning. Skrubba - dö!
Efter att ha tittat på toaletten och konstaterat att den var ren, så vände jag på huvudet. Och vad skådade mitt högra öga? (vad det vänstra gjorde vet jag inte) Det var avgrunden. Djävulens tillhåll. Lökbiten i smörgåsen. Jorponet på förfesten. Spritbristen på krogen. Dagsljuset i bakfyllan. Den käcka människan i den tidiga morgonen.

Det var... (forts följer)

2008-06-13T01:01:00.001+02:00

sommarkväll

2008-06-12T21:07:00.004+02:00

Jag satt i den tomma skolan, en torsdagskväll. Datasalen var lagomt upplyst av det stundande solnedgångsljuset och en regnbåge tornade fint upp sig utanför köksrutan vackert ackompanjerat av solbelysta guldträd mot en gråblå mörk himmel. Dataskärmen lyste i vitt mot mig men det spelade ingen roll än så länge.

Jag hade suttit där i över en timme och endast fått ihop en halv afyrasida i InDesign, som är hälften av anledningen att jag var där alls. Däremot så hade jag kastat ostbollar omkring mig under grava misslyckanden att sikta mot käften. Fyra orangegula stackare våldtogs av jordens gravitation och störtade mot datasalsgolvet, omöjliga att rädda ens om man försökte använda sig av femsekundersregeln. Det var kört. Det var fyra ostbollar som aldrig skulle processas av någon människas innersta delar.

Tiden förflöt långsamt och fylldes ut med oviktiga saker som forumtjabblande och windowsmessenger'ande, medan pillandet i programmet fortgick. Bilder med afrikanska djur utplacerades med precision och en äcklig text som innehöll reflektioner över jakt på dessa afrikanska djur fick min kräsna mage och djurälskande hjärna att klaga högljutt och börja fila ihop ett klagomail till lärarna som valde just det här ämnet till en uppgift, helt omotiverat. Jag hörde någon som rörde sig på övervåningen och hann funderade över vem i helvete som var i skolan sådär sent. Det var väl bara jag som var galen nog att vara i skolan sent på kvällen under sommarlovet?

En stund senare hörde jag återigen steg på övervåningen och strax därefter ett larm, och hann i skrift kommentera detta till N. Tanken på att någon skulle ha brutit sig in och att jag strax därefter skulle bli ofrivilligt befriad från mina fina dyrbarheter slog mig. En reslig man dök upp i dörren till datarummet, dold av kökets motljus, men jag kunde hastigt konstatera att det inte var någon som jag sett i skolan tidigare. Utan att särskilt begrunda varför så valde jag att hälsa först.

"Hej!"
"Eh, hej. Det har gått ett inbrottslarm här."

När han närmade sig såg jag hans väktarmundering med tillhörande walkietalkie och nyckelknippa.

"Har det? Vart då?"
"I det här rummet. Det gick ett tidigare men det är fel på ritningarna så jag var inne i lokalerna bredvid här."
"Jaha.. eh.. det var ju konstigt."
"Ja.. men så är det.. har du leg?"
"Ja det borde ja.. nej det har jag inte.. såklart..." (enda gången man inte har leg med sig ffs)

Efter att ha småpratat lite om nyinförda larmtider och hur utbildningen var medan jag packade ihop min lilla picknick som jag gjort iordning inför kvällens mentala ansträngning, så nöjde han sig med att ta mitt namn och personnummer och valde att tro att jag var jag. Vi önskade varandra trevlig helg och jag begav mig till skolan, ivrigt babblandes på telefon. Tanken var att jag skulle fortsätta arbeta på stora skolan, men jag hade helt kommit av mig och efter ytterligare ett samtal på telefon så jag var helt bortkastad från mina tidigare seriösa planer.

Jag hade haft rätt hela tiden... (forts följer)

2008-06-03T01:05:00.002+02:00

shagpad 2.0!

2008-05-29T00:59:00.002+02:00

Djesch, nu har jag fått lite ordning på hemmet också. Det var kaos härinne i ett par dagar efter att jag ensam hade röjt runt och flyttat på nästan allt i hela rummet. Idag vaknade jag upp från min tupplur och insåg att jag inte överhuvudtaget skulle plugga till tentan på en stund, så jag varle att finlira mig runt och småplocka. Nu kan man utan förhinder (förstås beroende av att man inte väljer att gå rakt in i mina möbler) gå omkring i rummet och uppleva det storartade.

Det storartade utgörs -förstås- av att jag numer officiellt har upphöjt mitt rum till Shagpad 2.0. Efter soffans intåg i rummet så införskaffade jag också mitt livs första porrlampa, i e en röd lampa från Ikea. Så, Shagpad 2.0 komplett med röd sammetsvägg, soffa och porrlampa. För nästa steg behövs en sänggavel som man by default måste ha ett par handfängsel hängande i, men i oenlighet med mina intressen så kommer det nog inte prioriteras

Whoop! 2.0!

once in a lifetime

2008-05-28T00:33:00.004+02:00

Jag kom precis på att jag har vunnit en grej! Det gick för typ första gången ev-ar!

När det kommer till tekniska saker är jag inte direkt en Saida, men jag brukar göra rätt hursomhelst (självklart efter att ha frågat hur i helvete man gör). Grejen är bara att det inte funkar. Av okända och antagligen fullkomligt ologiska anledningar. Sedan kommer random svettig datavanetyp efter svåra övertalningssessioner och mutor och sätter sin fot på mitt rum, tar i skärmen med sina lena lite lätt fuktiga händer och så funkar allt. Alltid. Det är vansinnigt irriterande för det är ingen som tror mig när jag upprört skriker "Jag gjorde ju så hela tiden!" och kastar mentala böcker omkring mig.
Hursomhelst, N satt och pillade med papper till mammas skrivare och frågade MIG om hur dom skulle sitta för skrivaren verkade inte vilja plocka dom. Jag tittades på papprena skeptiskt, sa att jag inte visste och satte dit dom igen som jag brukar göra, de två ggr jag skrivit ut på den skrivaren. Den magiska bläckmaskinen kurrade lite och drog åt sig ett papper och fyllde det med för mig okända meningslösa rader med bokstäver som tydligen var ett utskriftstest.

Jag stirrade lite på den med en antagligen helt tom blick innan jag insåg att jag hade vunnit. Jag hade fixat en liten liten grej som den random'a datavanetypen inte riktigt hunnit få till.

Yay! Wooot!

Kutlanti

2008-05-27T02:22:00.001+02:00

Gotland är världens bästa plats.

absolut gotland

2008-05-20T23:19:00.003+02:00

Så, det har gjorts. Det har blivit av, och om än med lite allt möjligt trassel och en seg lördag, så skedde det. Vad jag pratar om är förstås AG. Det kära Absolut Gotland. Troligen världens bästa grej, och trots att jag spenderade tolv timmar av lördagen med att må dåligt utöver bakfylla så hade jag aldrig valt att vara någon annanstans.
Ev-ar.
Jag vet inte riktigt hur jag ska sammanfatta alltihopa så det blir intressant för er läsare, så jag bortser fullkomligt från det. Resan startade tjugo i fem i fredags morse när jag gick hemifrån med alldeles för mycket packning (en ryggsäck, en kasse och en kudde) och fortsatte med bussen från stan till Nynäshamn. Var vaken hela resan men försatt i koma, som sig bör jävligt tidigt på morgonen.

Bla bla, terminalen, skitmycket regn, N joinade, ytterligare koma och sen var vi nästan först på färjan. Fick tag på ett hörn, lyckades sova en kvart, spöade N i kortspel, etc, allt det där man gör på den inte så särskilt roliga färjeresan.
Klev iland på ön, konstaterade att välkomstkommitén var undermålig, tyckte det var dåligt att i alla blev tvungna att ta vanliga Kneippbybussen och såklart kom alla försent till sittningen (vi hade den första) för att AG-staben inte instruerade de andra 500 personerna som väntade att låta oss gå på före så vi skulle hinna.

Nåväl, inmundigade mat på det klassiska stället i Visby istället, där servitören som förra året sa åt oss att låta bli att spilla på duken (den såg ut som en väl använd disktrasa förövrigt) kom ihåg att jag varit där förra året på AG. Wtf. Den andra mannen sa glatt "Dom är alltid här och äter, fniss!" vilket jag tyckte var underhållande på grund av att vi faktiskt inte varit där på ett år, och innan dess minst ett halvår på grund av att vi.. tja.. flyttade därifrån. Vi är tydligen minnesvärda.
Fredagskvällen spenderades i vanligt alkoholpåverkat tillstånd, minglandes runt med folk och gjorde lite positiva affärer, blev tvungna att spendera en timme på en toalett som hade ett raging element för att vi var tillfälligt stuglösa och det var skitkallt ute, sen intog N soffan på grund av sin stuglöshet och jag intog min säng. En kommentar som lyste upp eftermiddagen vid ett tillfälle var stil med "Du, när Karlsson kommer tillbaka, säg åt honom att lägga in den här i tvåan". Uttalaren hann inse sitt misstag och tittade på mig för att se om jag hade kommit på det. Jag fnissade vilt och skuttade därifrån. (jag ska komma ihåg att han vill ha PET-flaskor i tvåan)

Lördagen inleddes vackert klockan 06.25 med att den stora portabla stereon dånade igång en upphottad version av Norges nationalsång i vår stuga, med en grymt munter norrman med medföljande kompis som dansade och sjöng i vårt rum, med uppmuntrande rop om att vi skulle göra dom sällskap.
Vi höll inte med.
Eftersom vi höll med på pass lite så gav dom sig av med stereon medan vi vände våra ryggar till och försökte överbrygga den timme när dom dånade vidare nationalsången om och om igen. Tyvärr innebar detta att vi inte heller klev upp och låste stugdörren vilket resulterade i ett besök av fyra muntra Örebreware som tittade på oss och tyckte det var dags att kliva upp. Ölfrukost var på menyn.
Ingen av oss höll med, återigen.
Däremot så klevs det upp och dagen inleddes. Dagen förflöt under vånda och omunterhet på grund av tillståndet, I hämtades vid färjan dit vi hade blivit skjutsade av den extremt shyssta och fantastiska busschaffisen och sen fördrevs lite tid med att frysa i Visby för att sen äta på vårt andra favvoställe, till allas stora glädje.

Åter i Kneippbyn surades det lite till på grund av det obra fysiska tillståndet men sedan ryckte jag upp mig lite och gav mig ut, drack nästan ingenting men hade det aptrevligt ändå. Efter lite omkringstrykande bland allt möjligt deltagande folk hamnade vi på parkeringen, där busk-hoppning är populär. Bland alla förutom trädgårdsmästaren, som tydligen hade uttryckt sig i stil med "Ni får hoppa i er morsas jävla buskar, inte den här!" eller något liknande. Detta hindrade förstås ingen.

Hopp eller försök till hopp genom busken haglade till applåder och skratt, och vi såg inte alls någon anledning att gå ifrån parkeringen vilket vi inte heller gjorde. Vi satt kvar och andra kom istället förbi, pratade och var roliga och sen gick dom. En kille kom med ett plastbord på huvudet och erbjöd oss det, vilket vi inte sa emot men inte heller uppmuntrade. Han ställde det bredvid oss och gav sig iväg för att hitta stolar, ett levande ljus och en pava vin.
En stund senare började golfbilar med ordningsmän glida runt på området för att se till att olagligheter eller obekvämt uppträdande inte försiggick och en av dom kom åkande. "Nu kommer han lysa på oss med den där läskiga lampan". Han kom, saktade in, lyste på oss med den läskiga lampan och efter att han konstaterat att vi inte sysslade med varken alkohol, knark eller hasardspel fortsatte han. "Nu kommer han köra ett varv, komma tillbaka, lysa med lampan och säga '.. Det där bordet..".

Han åkte iväg och försvann över horisonten (backen), kom tillbaka en stund senare, saktade in, tände lampan och lyste på oss fyra/fem extremt förväntansfulla individer som nog mest såg fånigt skitglada ut. ".. Det där bordet.." varpå alla började skratta och lyckades klämma ur oss ett "det är inte vårt!" Han noterade att vi skulle gå tillbaka med det ändå och såg inte alls nöjd ut när vi började tokskratta i samband med hans avlägsnande.
Vi har också kommit fram till vad man ska ringa om i en kundtjänstväxel, att "jag behöver inget körkort, jag är från stockholm!", att jag hade världens bonntur när jag fick tag på ett überfint märke, att hundra meter kiss måste vara roligt, att det ser ut att göra ont att landa på asfalt och en massa andra saker som kan vara viktiga att bära med sig i framtiden.

På söndagen blev jag och I vettlöst tokskrämda av en sjukt jävla stealthy polisbil som smög sig efter oss längs havsdelen av muren utan att ge ett ljud ifrån sig. Vi gick och bara uppskattade omgivningen tills jag hörde en sten flyga. En cyklist, tänkte jag. Det var ingen cyklist. Det var en polisbil som låg ungefär 1½ meter bakom oss och bara stealthade efter. Helt ljudlöst. Helt sjukt. Jag blev skiträdd och höll på att skratta ihjäl mig, I ramlade av stigen efter att ha först tittat på mig och undrat vad jag höll på med och sen också blivit skrämd av att det var en polisbil där, helt otippat. Vi skrattade/skrämde oss av vägen och poliserna gled förbi, uppenbarligen skitnöjda med sin bedrift. Det har redan blivit ett av mina käraste minnen. Så sjukt bra!

På färjan fick jag se tolv grisar skratta hysteriskt i två omgångar, varpå min sorti kändes passande. En vansinnigt irriterande tjej hängde över vår plats och pratade med sina kompisar, och påstod att Gotlands högskola bara har en färg på overallen. Sen när i helsike borde dom bara ha en färg på overallen? Tyvärr är vi alldeles för svenska så vi sa inget. Äck.
Ungefär halv tolv på söndagskvällen var vi tillbaka i verkligheten och det är där jag är nu.

Är det AG snart?

Why yes

2008-05-13T15:30:00.002+02:00

Ja, det är sant. Jag har startat upp Döttsboken. Där kommer alla ni som gör något som resulterar i "Det här ska jag komma ihåg"-reaktionen från mig hamna. Sen kommer jag berätta om allt ni gjorde när det har gått ett passande antal år. Ni kommer inte undan!

Utöver det så, eh, ja jag har ju gjort mycket mer än så. Tejpbiten och texten på boken tog ju ungefär 30 sekunder. Men jag har gjort allt det där vanliga, skolarbete, skolkat, umgåtts, grillat, hängt med folk, kramats, lyssnat på Opeth's nya i ett par timmar, sytt märken på den av vanligt folk avskydda overallen och inköpt lite alkohol för transport till Gutaland och världens bästa grej, Absolut Gotland. Kurr. Jag är fortfarande delvis övertygad om att jag inte kommer få åka, så vi får se hur saker går. Nödvändiga förberedelser har gjorts hursomhelst.

Nu när jag officiellt har erkänt att jag är någons flickvän så måste jag ju göra slut med alla andra mina pojkvänner, ge upp att hångla runt och sluta knu.. nä, vad pratar jag om. Det får han fint stå ut med!

Döttsboken

2008-05-13T15:29:00.002+02:00

Ja, den där vill ni inte hamna i! Brrr-aa!

"Flygande apan"

2008-05-08T14:05:00.002+02:00

2008-05-06T04:38:00.001+02:00

dårm

2008-05-06T00:51:00.004+02:00

Välkommen till 69an! Vad? Nej, jag lovar. Vi kallar huset 69an. Varför? För att det är porrfabriken light härinne! För tillfället får exakt 85,7% av befolkningen i korridoren ligga. Exakt 85.7% av korridoren är också blondiner, det kan ju inte slå fel! Jag är inte det minsta subjektiv. Anledningen till att jag förställer den valda siffran är för att inte överrösa fastighetsägarna med ansökningar om boende, vi vill ju inte krascha deras telefonväxlar och postlådor.

Det offentliga livet (allt som händer i kök/allrum/finns i kylskåp) är öppet för alla som vill titta, det privata livet frågas ut och nyfikna blickar sprider sig på alla nykomlingar som råkar sätta sina oskyldiga fötter på det gråa golvet innanför dörrkarmen. Önskan att glida runt i små nattlinnen när grabbarnas kompisar kommer på besök är överväldigande trots att brist på självdistans förhindrar planerna från att iscensättas. Jag menar, vem vill inte att kompisen ska åka härifrån och sen berätta för de gemensamma polarna att "Fan, han bor i en korridor där tjejerna glider runt lättklädda hela dagarna!"?

Det spontana umgänget urartar i eldning av extremt brandfarliga limämnen för att se hur mycket dom faktiskt brinner, ett telefonsamtalande och en orelaterad diskussion slås ihop till något som närmast kan liknas vid telefonpetting mellan två personer som aldrig träffats innan (vilket de dock kommer göra imorgon, underhållningen är upplagd), otippade dejter från den lilla stad jag växte upp i, kompisar till mina kusiner och vad som kommer härnäst vet jag inte.

Det här kan bli riktigt bra om den här fina trenden fortsätter.

Fru Gårman

2008-05-03T12:49:00.003+02:00

Men hallå svenska viktiga personer med makt. Jag har hört rykten om att pengar kan användas till viktiga saker. Och att ta fram en skylt som ska visa en kvinna som går över gatan istället för den vanliga mannen, är ett sjukt slöseri med pengar. Visst, ta fram en skylt som endast har en streckgubbe, och som därmed är könsneutral. Om det blir en kjol som används för att visa på kvinnligheten så har vi ju genast tagit steget tillbaka in i 20-talet där kvinnor inte bar byxor, vilket jag nog har sett att de allra flesta tjejer gör idag.
Och om de lägger till bröst, tänk alla kvinnor som inte har stora bröst som syns då! Tänk vad diskriminerade de ska känna sig.

Avsexualisera skiten helt, så behöver ingen bry sig längre. Och jag trodde att jag var dålig på att hantera pengar.

2008-05-01T14:52:00.002+02:00

Morgonstund har.. eh..

2008-04-28T10:01:00.002+02:00

Dagens läge består av att jag klev upp jävligt tidigt, klockan nio, av min egen vilja för att kunna få nånting gjort idag. Jag mår inte bra så jag är sjukt osugen på skolan men ändock måste jag få lite arbete gjort på hemmaplan. Och bildeblan. Maha.

Det är vid ytterst få tillfällen jag har klivit upp så tidigt (nu fnissar min morgonpigga syster) av egen maskin och jag har väl genom livet klassats som en "sjusovare", ett uttryck vilket bara ytterligare understryker det orimliga morgonidealet påtvingat på oss av medeltidens arbetsscheman där folk inte hade rast eller möjlighet att ens fisa utan att kyrkan kastade sitt stora elaka öga på personen som gjorde det och alla hans släktingar. Det ryckte märkbart den framväxande statens pimp-hand och skräcken att få känna på perversiteten som släppas lös fick människor att knipa ihop och fortsätta jobba, eller vad dom nu gjorde från början. Personligen tänker jag anta att jag lever i 2000-talet, även om det är tveksamt vissa gånger, och sova till nio när jag kan.

Som alla älskar att påpeka för mig, så "ja, det kan du inte göra när du skaffar ett jobb".

Nej, men jag har inget stadigt jobb än, så kjeft. Jag har faktiskt skött jobb, i strax över 1½ sommar utan att sova till nio även om jag ville och har tillochmed frivilligt anmält mig till att kliva upp i ottan (och då menar jag faktiskt ottan) för att slita som en slav på ett ställe som iallafall under de senaste dagarna har dominerats av en drake och hennes humörsvängningar. Och det är inte ens chefens humörsvängningar, vilket gör det än mer irriterande. Att jag anmälde mig frivilligt hade förstås ingenting med pengarna att göra..

Och nu verkar det som att valborgsplanerna faller, vi får se. Jag har inte tid med valborg egentligen, så det kanske inte är en förlust på det seriösa hållet. På det oseriösa, fulla och untsande viset är det ju förstås en mindre katastrof som kräver omplanering. Men alla vet ju att det är det seriösa som räknas, för jag är vuxen! VUXEN!.

...........

2008-04-28T09:56:00.002+02:00

psy

2008-04-25T21:45:00.002+02:00

Jag bor på en backe. En jävligt stealthy backe. Man ser liksom inte att den är där om man inte råkar befinna sig på ett fordon som drivs av ens egen energi, tex en cykel. Då blir det uppenbart på en helt ny nivå att det är uppförs hela vägen hem, och i vanlig livsordning är det alltid motvind. Och nu pratar vi faktiskt inte bara luftmotståndet som naturligt bildas där en kropp färdas genom en rymd, vi snackar vind. Sekundmetrar.

Jag skulle vilja flytta till ett ställe där det är vindstilla och har en konstant temperatur på ungefär 15 grader. Det vore shyrrbe. Kanske någon extra grad på nätterna för att man ska hålla kroppsvärmen igång om man är ute.

Psyklande i stort har en förmåga att få mig att röra mig i version för fort. Och med för fort menar jag att jag anstränger mig så jag bygger upp lite kondition, och det går ju inte för sig. Det går ju emot mina principer. Sen att jag återigen har utlyst fat camp är en annan sak.

Och nu, skolarbete.

2008-04-22T03:13:00.002+02:00

grl

2008-04-21T09:05:00.000+02:00

Nä okej, det hjälper tydligen inte alls att sova på nätterna. Jag håller på att dö av trötthet. Spännande.

early

2008-04-21T07:59:00.002+02:00

Så. Sitter i skolan och det är skittidigt. Min dator gör ett regelbundet "bzzr"-ljud i kombination med att en liten grön lampa lyser på fronten, och det håller nästan på att driva mig till vansinne. Jag har alternativt valt att se det som en utmaning, att inte låta ljudet störa mig i denna vackra soliga vårmorgon.
Eh. Eller nåt. Det är hursomhelst skittidigt, och jag la mig skittidigt igår också. Förhoppningsvis har jag sovit tillräckligt för att inte bli alltför upprörd (och med alltför upprörd menar jag i stil med "Rah, fuckit! Äta gatis!") över att behöva sitta framför ett dataprogram jag inte förstår, i nio timmar nu.
Helgen var spännande på sitt vis. En puss och en kram på Ica gjorde tydligen mig och N förtjänta av applåder av en äldre man, som följde upp det hela med en tummen upp. För första gången på väldigt länge kände jag för att rodna.
Jag har ju också sagt att jag inte skulle hinna åka bort från stan på ett tag nu för att jag har skolarbete att göra, och visst ska jag inte åka bort lika mycket, men istället har det urartat i att i helgen är jag upptagen men hemma, nästa helg är jag tokupptagen, helgen efter det är jag bokad, helgen efter det är jag bortrest och helgen efter DET är jag bokad.
Jag som hela tiden intalat mig att jag verkligen inte har något liv..

2008-04-10T02:14:00.002+02:00

bleep

2008-04-10T01:37:00.002+02:00

Jag blir kollektivt mobbad av Firefox. Jag gillar inte Internet Explorer men banne mig om det inte nästan är dags att byta för iallafall en stund. Inloggningen till bloggen innehåller en adress jag använder på ett annat ställe, och en adress som inte överhuvudtaget hör till mig, utan N, som varit här en gång. Själv måste jag skriva in min vanliga adress -varje- gång och den minns mig aldrig. Jag klickar i den fina lilla rutan "kom ihåg mig" men den kommer bara ihåg mig tills jag stänger ner läsaren.

Detta gäller förstås inte bara bloggen. Det gäller allt. Den sparade på I's hotmailadress som hon använde en gång på min dator i ett år, jag använde min varje dag. Inte ett skit av igenkännande.

Som det dåliga ligget dagen efter ungefär. Jag vill gärna tro att jag inte har violate'at Firefox så mycket men det går väl hand i hand med hur det brukar vara mellan mig och teknik. Jag vill inte påstå att jag är en teknofob, det är snarare tekniken som är ullisfob.

Jag kanske inte ska klaga, för tillfället kan jag skriva det här inlägget i rutan, istället för i Notepad..

mewget

2008-04-02T23:26:00.002+02:00

Jag har en liten smått ansträngd relation med Firefox. Denna väl använda internetutforskare som täcker behovet av surfning och tillgodoser mina behov. Förutom i det fallet att jag vill skriva blogginlägg i själva blogginläggsrutan. Det är som en sida som aldrig laddar klart. Jag hinner skriva en väl artikulerad mening på minst 100 tecken innan själva bokstäverna börjar uppenbara sig. Därefter kan jag spendera några minuter med att se på när tecken... efter tecken... präntas svart på vitt.

Det här är ingenting jag uppskattar, och människor i min närhet som förstår sig på plast- och metallgrejen som också kan kallas "dator" brukar påstå att problem har med jabba/whatever att göra, och att nån uppdatering kan fixa problemet. Well. Den som är sugen får gärna försöka fixa.

Jag vill faktiskt slippa skriva inläggen i notepad. Copy paste känns inte lika.. true. Jag är ju så sjukt true, tappar lite mojo sådär på vägen ni vet.

Hah, och bara för att jag säger det nu så laggar det ingenting. Moget. Jävligt moget.

Förtryck

2008-04-02T21:35:00.001+02:00

Jag tittar på ett program om människor som renoverar sina hem utan hjälp av bestämmande designers eller ekonomiskt understöd. Programledarens personliga åsikter haglar över de medverkande som ett konstant duggregn och borstas av och ut från huset med en aktiv hjälp av parens blickar.

Det är dessa människor, som utan överdrivet mycket hjälp av andra bygger sina egna hus efter egna idéer, som måste kuvas. Fantasi skall utplånas och nedslås likt en fordonselev på ens snygga vänner på krogen. Alla försök till eget tänkande inom inredningsnischen måste överlåtas till designers och utbildade. Känslan av att inte kunna inreda sitt eget hem efter egen smak tillfredställande måste spridas över människor världen runt och impulsen att försöka ska kväsas i sin linda.

Varför dessa hårda ord undrar ni kanske. Jo. för att det är fantasilösa människor som i framtiden ska betala min lön. MIN lön. Ju fler dom är, ju mer pengar får jag möjlighet att tjäna. Jag antar stort och fullt att jag kommer bli inredningsdesigner, och bortser fullkomligt från att jag antagligen kommer hamna bredvid bittra frånskilda Britta på Ica. Lite "I reject your reality and substitute my own". Äta eller ätas. Nom nom nom säger jag då, likt Max-reklamens mongomonster.

Jag tackar för mig, packar ner mina fascisttankar i en liten väska där de får gro tills jag har kommit på en metod som fungerar för att matcha mitt utramlande på arbetsmarknaden, och tänker bida min tid med en ondskefull lurig blick bakom mitt personliga skrivbord i skolan. Ni kommer aldrig veta vad som hände, innan ni står där med checken med mitt vackra namn på.

svård

2008-03-27T20:48:00.000+01:00

"[...] just because some watery tart threw a sword at you!"

2008-03-26T18:36:00.002+01:00

Comv-iq

2008-03-24T15:16:00.002+01:00

Jag sitter i telefon med Comviq för tillfället. En mycket dramatisk pianobaserad dufårväntadinjävel-musik är fullt igång. På min faktura den här månaden hittade jag en debitering på 49 kronor för ett nummer jag aldrig sett förut. Whattahell gick igenom huvudet och ledde till samtalet jag just nu vänter på att på avslutat. Killen i telefon lät alldeles lagomt serviceinriktad. Nu gick en munter ryskinspirerad visa igång.

Efter att den relativt serviceinriktade killen inte riktigt visste vad han skulle göra och skickat mig vidare till en kille en våning upp i telefonsvararvärlden så har det tydligen löst sig.

Grunden till allt visade sig vara det där samtalet jag fick nångång förra året där en tjej muntert lovade mig gratis månadskostnad i ett år om jag bytte till det där nya abonnemanget. Visst tyckte jag, det låter shyrrbe. Jag fick aldrig något hemskickat till mig så jag antog att dom kopplade det automatiskt så jag inte behövde byta simkort. Vad vet jag om allt sånt där liksom.

Nu hade det där året gått ut och dom hade börjat debitera mig 49:- i månaden igen, sen tre månader tillbaka, såg jag när jag tittade på dom gamla fakturorna. Jag förklarade att jag aldrig fått något SIM-kort som tillhörde det numret och därmed aldrig vetat att det funnits överhuvudtaget och lät orden hänga lite i luften så jag skulle slippa behöva be dom att låta mig sluta betala skiten.

Dom har redan pungat in 150 spänn på att jag inte sett det på fakturan, för ett abonnemang som jag aldrig sett till överhuvudtaget. Killen i telefonen en våning upp noterade bara lugnt att han skulle stänga av det genast och att dagens datum skulle vara det sista faktureringsdatumet på det abonnemanget.

Om det går som det ska får Comviq (tjejen som skulle fixa't) lite bannor för att dom aldrig skickade det där till mig och kostade mig 150 spänn, och prisande (killen en våning upp) för att det var möjligt att avsluta det genast.

För fan

2008-03-24T01:06:00.005+01:00

"Jag minns hur jag satte i halsen och sedan nästan kräktes av skratt när jag såg trailern för Richard Hoberts livsflopp Tre Solar. Ni vet den scenen när man plötsligt får se Persbrandt i sin misslyckade medeltidsfrisyr. Jag minns att det kom tårar innan jag fattade mig och faktiskt tänkte att Hobert måste haft en sådan jävla hake på honom. Han måste typ ha kommit på Persbrandt med att tungknulla Lena Endre på någon branschfest eller något i den stilen. Ingen skulle väl ta en sådan roll för pengar. Persbrandt såg ju för fan dubbelt så dum ut som Jan Banan i Torsk på Tallin." - Mikebike, bloggfrossa

Och folk apströmmar in på själlösa modebloggar istället för att nära den litterära skrattnerven med lite välplacerade ord och åsikter. Jag fattar inte.

http://bloggfrossa.blogspot.com/
Do it. Vältra er.

Da-em right

2008-03-23T22:51:00.001+01:00

Ubsola 2

2008-03-22T22:47:00.001+01:00

Nu har jag ont i skinnet också, sådär som jag får precis innan och under början av feber. Äck! Det är syynd om mig!!