Jul i förtid! (2)

Jag har inte fuskat! Se det som... bilder från framtiden. Ja, kör på det. Det blir bra.

Mehe.

Inlägg 301 tydligen. Det kommer bli skitbra, som följer:

Idag, när jag läste min systers blogg att hon var uppe med tuppen, så läste jag "uppe med muppen". Jag skrattar fortfarande när jag tänker på det. Som nu. Haha. Jag är så dålig.

Ett ljus för våra kära

Mac and cheese.

Ska vi köra Mac-n-cheese teh Ramsey Gordon style?

Open packet. Discuss what a "cup" is and send your boyfriend to google it.


Boil.


Drain.


Butter and milk to make it smooth.


Powder.


Stir it. Stir it good.


Serve.


Take a totally unnecessary picture of mac and cheese.


Lean back in the sofa. Eat.


Finish.


Discuss how something that smells so much of cheese, can taste so little (and of cheese).

Grattis!

Grattis min kära Nikon-kamera, till 20 000 tagna bilder!!! <3

Poo

Dödskalleformad pile of poo! Där har ni kultur så det räcker åt er!

Ta det lugnt, FRA har också semester!

KAW!

Jag hittade den här fantastiska filmen för 30 kronor på en lokal liten skivaffär här i stan, och skrattade så jag nästan dog (läs: småfnissade i en timme) för att titeln är så fantastiskt bra. Jag var ju tvungen att köpa den, vilket jag gjorde. Jag menar, en film med titeln "KAW" med en tagline som lyder "Things may appear closer and more terrifying than they appear" kan ju inte gå förbi oköpt. Jag och Marcus tittade på den tillsammans och konstaterade att ungefär 50% av alla i filmen faktiskt förtjänade att dö på grund av deras otroliga dumhet och uppgivenhet. Man kastar sig inte på marken när det kommer två fåglar, och det tar inte tre minuter för dom att ta död på dig. Om man inte råkar vara en udda småstadsamerikan som vägrar tro vad den lokale alkoholisten säger om att dom är farliga, ens när dom anfaller, för att sedan för att försvara sig kastade sig i fosterställning på marken. Måste vara något i vattnet. Spoiler kanske, jag kanske kan distrahera genom att berätta vad som händer i slutet på Knowing istället? Jo, det är såhä... Nähe, ni blir aldrig nöjda!

Nåväl. Just nu känner jag mig lite som deltagarna i filmen, dock utan en dödslängtan. Jag vaknade inatt, någon gång sådär på morgonkvisten runt fem, av att jag hörde ett ljud ute på fönsterblecket. Det var något som klev runt. En skata tänkte jag. Jag hade fönstret öppet med ungefär 30 cm för att faktiskt få in LITE luft i rummet som höll en jämn temperatur på 28 grader trots försök att få in lite 19-gradig luft. Jag hade först inga planer på att kliva upp för skatan får väl kliva runt där bäst den vill, dom brukar ju tröttna rätt fort. KAW sa den på det där irriterande skrikiga viset, så jag reste på mig lite och tittade ut genom fönstret. Skatan tittade tillbaka på mig. Sen körde den in näbben i nätet och försökte SLITA ETT HÅL I DET!

Jag är noll procent intresserad av att ha en jävla skata som ätit sin väg genom myggnätet inne på mitt rum kan jag säga. Den hade försökt mörda mig, jag lovar. Så jag kastade mig upp och slog på fönstret och så gav den sig av och satte sig en bit bort med sina vänner. Olycksbådande kaw'ande. Jag somnade om efter hundra år och för en stund sen gick jag upp, öppnade mitt fönster och dörren ut i korridoren. Fem minuter senare hörde jag ett härj i köket, och jag har inte märkt att någon har gått förbi, så det borde innebära.. Tog ett steg ut i korridoren och hörde hur bråkmakarna kastade sig ut genom fönstret.

Så nu är det öppet-fönsterförbud i köket och jag kommer så inte kunna sova med fönstret mer öppet än litegrann heller. Skitfåglar.

Mehe.. he..

Bästa trädgårdsdekorationen i form av buskar, ever. Ever. Det är lite svårt att se men jag tror att ni förstår andemeningen.

Kakeldekoration ftw

Leetel duckies!

Västgötalunch, bilaga 1

Uppdatering angående Dennis Nedry, aka Opålitlige Agenten. Idag när jag i hettan kämpade mig till stan, så passerade jag den allmänna säljaren av godis med ockerpriser, Pressbyrån. Vid Pressbyrån var ett par standardparkbänkar utplacerade. Och vem såg jag inte, muntert hängandes vid en av bänkarna, om inte vår käre vän Nedry. Gissa om han hängde med en alkis? Nej, gissa. Kom igen. Korrrrekt. Min vilja att anställa honom som min agent för min framtida rockstjärnekarriär bara sköt i höjden. Insta.

Västgötalunch

Jag är nere i Schövvdöö för tillfället. Har varit här ett par dagar nu. Vi anlände sent på onsdag kväll med den lilla packningen som utgjorde Marcus del av lägenheten, gick och la oss relativt tidigt efter en extremt jobbig dag av.. lite bärande, och klev sedan runt brunchtid upp för att inmundiga en fin lunch på äkta väschöttamanér innehållandes felaktig (jag menar, fläskkött, i kebab?) kebab på ett ställe vars namn ingjuter en känsla av att allting borde vara finfint.

Vi äntrade byggnaden som vi borde, det vill säga med mig ivrigt klämmandes på stackars Marcus bakdel, under hans mer socialt kompetenta lågmälda klagande, beställde vår mat och begav oss mot ett passande bord. Efter att ha sett oss omkring i lokalen kunde vi konstatera att fyra häftiga killar satt i ena delen, en komplett svensk standardfamilj i den andra delen, och mitt däremellan satt en stor karl, med tillhörande hårdrockare. Karln var inte endast i sin kroppshydda stor, allting var stort. Huvudet, benstrukturen, mustaschen, dialäktÄn, de överdimensionerade glasögonen från tidigt 80-tal, den grågröna tröja som täckte hans svulstiga mage, mobiltelefonen som han ivrigt använde under hela vår lunchvistelse och rösten som höll ett tempo ikapp med resten.

Hårdrockaren han hade med sig var mindre, i alla aspekter. Jag kunde med förskräckelse konstatera att han hade gjort valet att pryda sin egen kropp med en illa tillklippt tanktopp med ett tryck av något dåligt rockband som visade upp nästan hela armhålan, och matchat detta med ett på ett oduschat vis oredigt skägg. Vi hann snabbt konstatera att de inte kände varandra, och att de antagligen endast umgicks av "connections/buisness reasons", så att säga. Den stora mannen ringde upp en vän till sig, inledde högljutt ett samtal medan hårdrockaren sippade lite på sin öl.

"Öh, du! Jag sitter häer med en kille som spElar i ett band förstå du, ja vad hette ni?"
"Swidish Erotikka"
"Swidish Erotikka hetter dom! Har du hört om dom? Du kanske vill ha Än autograaf av dom? Ja, precis. Nä.. eh, Va' hetteru?"
"Mikael"
"Han heter Mikael! .. De' vet jag intä, vad spelar'i?"
"Vi spelar mest klassisk rock"
"Dom spelar mäst klassisk rock säger han, ja.. *pratar med hårdrockaren* Ja han lyssnar mÄst på dödsmetall du vet, men han vill ha en autograf ändå. Ja, hur stora äer ni, ündrar han?"
"Oj, det vet jag inte..
"Det vet han inte säger han!"
"Vi är ganska stora i USA och Japan."
"Ja dom är stora i USA och Japan säger han"

Och så fortsatte samtalet. Har ni sett Jurassic Park och minns Dennis Nedry? Den tvivelaktiga programmeraren som försöker stjäla och ta med sig livskraftiga dinosaurieembryon av ön och råkar sedan dö en kladdig död i sin egenhändigt stulna bil?
Ungefär så kompetent och kunnig kändes han i sitt försök att agera agent. Man kunde se på honom att han verkligen trodde stenhårt på sig själv. Hårdrockaren svarade lite tveksamt på Nedry's frågor, kanske mest för att han själv inte hade en aning om vad bandet hade gjort innan hans påstigande, och för att han inte hade en aning om vad dom gjorde överhuvudtaget. Han var tvungen att erkänna, efter förfrågningar, att han inte ens hade någon av sina egna skivor hemma.
Spektaklet fortgick medan vi satt där, jag distraherad av en TV i bakgrunden som visade människor som filmat sina medmänniskor när de gjort sig illa, skrattat en massa och sen skickat det till nationell amerikansk TV för ytterligare lite förnedring, medan Marcus försökte förstå vad det egentligen var som de två speciella männen egentligen skulle komma fram till.

Tyvärr slog klockan panikleta-kläder-till-midsommarfesten och vi var tvungna att dra oss vidare, men en stilla undran huruvida dom faktiskt fick ihop det kommer alltid finnas kvar. Marcus sa i bilen en stund senare, med ett poetiskt eftertryck, att Nedry och hårdrockaren tillsammans skulle få en vacker avkomma. Jag kunde inte annat än tyst hålla med, med en norrländsk nickning.

Gives!

Okej, jag hittade inte min Ipod på mitt rum, under en låda i en hylla. Verkligen inte. Jag förväntar mig fortfarande att den som snott den ska lämna tillbaka den. Gärna senaste generationen, i rosa, grönt eller lila......

Do it!

Utan framgång röjde jag igenom rummet som en kaskad av stökighet. Marcus roade sig med att inte överhuvudtaget bry sig om vad jag gjorde, utan spenderade sin tillvaro i tystnad under ett täcke prytt med dödskallar i vitt, fint kontrasterande mot den svarta bakgrunden. Lådor gicks igenom och väskor blev hämningslöst vända ut och in, inte helt olikt ett förmodat läkarbesök hos en tysk vid namn Heinrich. Ingen framgång. Ipoden och hörlurarna är spårlöst försvunna. Och med spårlöst försvunna menar jag verkligen inte att jag la dom någonstans när jag städade för två veckor sen, och det var verkligen inte mitt talangfulla sorterande som har eliminerat dem från verkligheten. Jag blev tvungen att ge mig på ett par gamla hörlurar, undangömda i en läskig grå sammetspåse lokaliserad i min verktygslåda.
Jag hade inget minne av varför jag hade lagt undan de lurarna för de såg fräscha och fina ut.
Tills jag tog i dom. Jag öppnade handen och lyfte den, sladden till ena luren satt fast i mitt finger och dinglade lite slakt.
"Ew", lyckades formulera sig i tanken och lurarna fick nöja sig med att vila på skrivbordet medan jag funderade över vad jag skulle göra med dom.

Igår natt skulle jag isolera mig själv från de trailertittande nördarna jag umgicks med för att försöka skriva tenta, och var tvungen att ha ett par hörlurar. Kom nu inte och påstå att jag minsann kunnat låsa in mig på rummet och gjort det i ensamhet istället för att envisas med lurar, men det argumentet går inte hem. Ingenting är så motiverande till pluggande som när man verkligen inte kan hänga med i ett samtal. Nåväl. Jag var tvungen att ta till de kladdiga lurarna, och när jag såg att det var kladdiga vita bitar överallt så jag var tvungen att konfrontera Marcus om det. Det måste ju uppenbarligen vara hans fel att mina hörlurar som varit undanlagda i ett år, det vill säga åtta månader längre än jag varit med Marcus, är kladdiga.
"Jag har ju sagt åt dig att du inte får kladda ner mina grejer!"
"Ey, det har du -aldrig- sagt!"
"Psch."

När jag satt och försökte torka bort kladdet med MAX-servetter så insåg jag vad det var, förutom att det var Marcus fel förstås. Det var en liten vit gummisnodd jag hade runt sladden som var orsaken. Den höll nämligen på att disintigreras och detta i form av att kladda av sig så mycket av sig själv på resten av sladdarna. Mycket moget. Resterna av gummisnodden åkte i soporna och lurarna fick göra sitt jobb, medan nördarna satt och fascinerades av trailers till nya spel och.. vad nu det heter. Allt det där ni vet.

Och med det här vill jag förstås ha sagt:
Den av er som har snott min Ipod och mina lurar får genast ta och lämna tillbaka dom! Det är okej att lämna dom anonymt i min brevlåda, jag kan ha överseende med feghet. Men jag förväntar mig att mina lilla svarta återbördas! Raus!

Vår!

Det är vår! Och min mobilkamera äger verkligen ibland.

Förra helgen.

Fantastiskt vårväder, hälsa på storasyster en snabbis, Varnhem, fornlämningar, vänner, fest, gamla grejer, håriga kossor, en söt pojke och Skövde by night. Kan inte klaga. Alls.


(bilder kommer snart)

Blepp

Damn, jag har nästan slutat blogga. Vad sorgligt. För mig kanske. Jag borde underhålla bloggen mer, när jag läser det så ser jag ju att mina nära faktiskt kommenterar. Det är ju roligt. Dock så har jag gjort absolut INGENTING roligt som jag vill berätta för alla om. Lägger väl upp ett par bilder istället, intressantare än vad jag har att säga iaf :D

..eller bara kompetenta slampor

Tips från coachen mina damer och herrar. Om ni råkar vara ute på något trevligt ställe, och råkar träffa på en trevlig dam/herre som vill uppoffra sig tillräckligt mycket för att ta med er hem för en het omgång rumlande, trots att ni precis har träffats, följ då inte upp frågan "Ska du inte hämta ut jackan?" med svaret "Nej, jag går tillbaka hit och hämtar den sen".

För det här kan hända vemsomhelst.....

Indeed!

Jag är så jävla bra! Det var allt.

Gott nytt år!

Jag.. eh.. jag.. konstigt. Gott nytt år.

Lols

Kappahl hade detta i sitt skyltfönster. Jag började skratta så mycket att jag var tvungen att fly in bland hyllorna och dö lite innan jag kunde återvända ut bland folk. Någon annan som tänker på vad jag ser?

Bästa gifen någonsin!

Bästa. Gifen. NÅGONSIN.

Ett tips

Dagens tips från förkylningscoachen. Om ni på grund av förkylning och snuva har nedsatt förmåga att känna igen smak och lukt, gör inte valet att dricka mineralvatten med jordgubb/limesmak. Det smakar spya. Ni vet, resterna av spyan ni råkade lägga bakom huset för en 20 minuter sen som också råkade fastna lite i näsan. Så smakar det. Se, nu har jag gjort er en tjänst.

En ödesdiger morgon...

Idag blev jag vitte till mitt eget minne av en traumatiskt händelse i mitt unga liv. Jag var blott... nitton eller tjugo och till denna dag, på ålderns höst, har jag fortfarande inte glömt det. Jag tror inte att jag någonsin kommer kunna stryka denna styggelse från mitt sköra sinne. Denna dömda morgon, förändrades jag som människa. Det krävs mycket rening från skam och mycket, mycket självrannsakan för mig att berätta detta för er.

Det hade varit en hård natt. Och kväll. Så hård, att jag överhuvudtaget inte minns vad som skedde efter klockan 21.00. Så hård, att jag glömde bort att jag var rödhårig. Och så hård, att jag var oändligt tacksam över att jag strax därefter blev blond och därmed inte igenkänd av personalen på kåren i Visby.
Vad som skedde denna ödesdigra morgon var att jag vaknade upp i min enkla säng i min enkla boning. Min enkla boning bestod av 29 kvadrat av vidunderlig fantastiskhet och självklart en fabulös mängd liggbarhet, kroppen är inte allt grabbar, kroppen är inte allt. Nåväl, tillbaka till historien. Jag vaknade och för en stund visste jag inte vart jag var. Det var helt tyst i rummet och jag trodde att jag rest tillbaka till 70-talet och gnuggat fulingar med självaste Austin Powers, så porrig var tystnaden. Exakt i det ögonblick som hjärnan faktiskt insåg att jag var vaken fick jag förstås i självförsvar ta tillbaka detta då jag var bakfull utom denna jords kapacitet. Eftersom jag på den gamla goda unga pigga tiden absolut inte kunde sova när jag var utomjordiskt bakfull så låg jag helt stilla och vaket och väntade på det riktiga straffet - lunchtidsbakfyllan.

När jag legat där en stund så lyckades jag på mycket, mycket potent och långsamt vis ta mig ur sängen för att söka sympati från mina medmänniskor som, kanske eller kanske inte hade träffat på mig den rödhåriga kvällen, möjligen uppehöll sig vid datorn. Det var ju minsann en.. lördag- eller söndagförmiddag och medmänniskor hade i likhet med idag en suspekt förmåga att vara misstänkt morgonpigga. Jag placerade min läckert välformade bakdel på trästolen som i brist på Ikea fick agera.. trästol, och slog på datorskärmen. Skärmen lyste upp i vanlig ordning och visade i vanlig ordning på diverse MSN-konversationer jag haft tidigare under kvällen plus möjligtvis en och en annan person som skrivit till mig på natten. Natten jag inte visste vad som skedde.

Vad jag skådade näst kommer för alltid vara etsat i mitt minne. Alla mina nerver bytte signalriktning och orsakade kortslutning i min redan ansatta hjärna. Mina organ agerade medeltid och flöt omkring i min kroppshydda som en flock glada sälar. Nykterheten tog på sig en metallhandske från korsbetningen och dängde till mig över min högra kind och lämnade ett smärtsamt men mycket visuellt tillfredställande mönster. Min hand famlade efter mobiltelefonen för att göra alla de där extremt pinsamma och prekära samtalen till ex och ragg som jag själv aldrig gjort, i hopp om att förnedringen i enlighet med naturlagar skulle gå ihop med min upptäckt och plusminusnolla.

I min ninjaliknande sinnesnärvaro lyckades jag knappa upp ett MSN-fönster till en person jag vet var närvarande iallafall innan 21.00 kvällen innan, och med darrande händer skrev jag en fråga.
Frågan löd som följer..
"Ida.. varför i HELVETE har jag Vengaboys - We're going to Ibiza.mp3 på mitt skrivbord?"

Ack.. skammen. För alla att se. Berättelsen som leder till katarsis. Jag skall återigen bli fri. Fri!